Här Anette Holms fina bild av ett halo-fenomen ovanför Lidingö kyrka, taget i tisdags.
Från Wikipedia:
Halo, optiskt fenomen inom meteorologi i atmosfären, med bågar och ringar — vanligen med 22° synvinkel — runt solen eller månen i vissa vädersituationer.
Ordet halo (ἅλως) kommer från grekiskan och betyder ring eller cirkel. Ordet härstammar från tröskning, som förr skedde i ring i form av oxvandring. En äldre benämning i svenskan för halo är ljusgård.
En halo kan bildas i samband med att solen skiner genom höga moln som finns på himlen, exempelvis cirrostratus nebulosus. Molnen består av sexkantiga iskristaller, och när ljuset bryts genom dessa bildas en ring, båge, vertikalpelare eller bisolar runt solen. För en halo är det enbart refraktionen som är viktigt, till skillnad mot en regnbåge, där både reflexion och refraktion är viktiga. Halofenomenet vertikalpelare bildas dock enbart genom reflexion.
För att en halo skall bildas behöver iskristallerna ha rätt geometri och storlek. För att vattenånga skall kunna desublimera får det inte vara varmare än -15 °C. Förutsättningarna för halofenomen är gynnsammast på hög höjd och vid kall väderlek. Eftersom temperaturen faller med ca 6 °C per kilometer, krävs det under sommaren att molnet befinner sig på minst 6 km höjd för att iskristaller skall bildas.
En halo bildas endast om ljuset bryts i samma riktning av kristallerna. Virvlar kristallerna runt sprids ljuset i olika riktningar, och halon uteblir. Kristaller i rätt storleksintervall (0,05 – 0,5 mm) faller stabilast med den sida som ger mest luftmotstånd i rörelseriktningen. Alltför små eller för stora kristaller tumlar runt, när de faller. När kristallerna faller symmetriskt, kan ljuset brytas endast i bestämda vinklar, och då bildas en halo.
Och här en bild till från Anette Holm. Kyrkviken i torsdags.