Längst ute på öns sydöstra udde låg ett fult före detta industriområde med en massa cisterner och övergivna raserade tegelbyggnader. Det var slutstationen på den södra järnvägsbanan, linje 21. En gång i tiden fanns där en paraffinfabrik och då brukade vi ungar ta oss dit ut för att tigga till oss små bitar paraffin som vi använde att valla skidorna med. Sedan, när man halkat färdigt med laggen i tillvaron kom en period då man besökte det anrika Gåshaga Wärdshus och festande med sina polare. Men även det var ju dömt till undergång därute, så stället brann naturligtvis ner till grunden. Som så mycket annat roligt. Så var det med det.
Men långt innan detta inträffade ville det sig inte bättre än att den löftesrika 60-talsindustrin som skjutit fart, även gjort sitt intåg där borta bland all bråte och plötsligt stod där en stor margarinfabrik som skrek efter arbetskraft. Den ägdes av det multinationella företaget Unilever och hette Liva. Åtminstone hälften av alla kompisarna hade någon gång varit där och kanat omkring i den flottiga, illaluktande produktionen.
Dom tre huvudsakliga arbetsuppgifterna gick under benämningarna ”palla”, ”blada” och ”kura”. Att palla var precis som det låter, det vill säga att från löpande bandet lasta upp färdigpaketerad margarin på träpallar för vidare transport.
Att blada bestod i att ta hand om tappade, demolerade margarinpaket, befria dom från skyddspapperet och vidarebefordra innehållet till smälten för omarbetning.
Det råder väl ingen tvekan om vilken av dessa båda sysslor som var minst eftertraktad. Sedan hade vi det tredje, som naturligtvis var lyxjobbet av dom tre. Det bestod helt enkelt i att sitta i vaktkuren vid grindarna, släppa in och ut alla behöriga och gå ronden runt området med ficklampa på nätterna.
Allt kroppsarbete var betalt med ackordslön och indelat i tre skift. Kurjobbet hade fast lön. Stickan som alltid hade sån jäkla flax lyckades naturligtvis korpa åt sig både den bästa av dom tre sysslorna och även enligt vår mening det bästa skiftet, det mellan 16-24 vilket innebar generösa sovmorgnar.
Den trånga vaktkuren var alltid fullpackad med kompisar till Stickan och där uppstod en minst sagt nära och trevlig stämning. Där spelades kort, löstes korsord och ett och annat personligt problem. Den enda tjej som ägde tillträde till denna grabb-värld var Stickans egen tjej Turid, den lite morska norskan som uppenbart verkade trivas i den ganska råa killjargongen.
När vaktbytet skedde vid midnatt och det var dags att ge sig av kom alltid ”dom tre Wienerbröderna” utsläntrande efter kneget och sällade sig till oss andra. Dom hette Lothar, Rudi och Kurtz i nämnd storleksordning och var studerande tillfällighetsarbetare från Wien. Lothar var jättelik och påminde faktiskt till utseendet lite om sin namne i den tecknade serien Mandrake (trots att han inte var klädd i leopardskynke). Rudi, eller ”Rudis” som vi föredrog att kalla honom var lustigkurren, knäppsgöken och upptågsmakaren med en otrolig svada och ständig överskottsenergi. Kurtz var den mer tystlåtne minstingen, såg ut som en blyg, förläst konfirmand med sina starka glasögon och vattenkammade sidbena.
Dom brukade få skjuts med någon av oss bilburna eftersom vi alltid stod och eftersnackade utanför vaktkuren så länge att dom missade sista tåget. Dom bodde inackorderade i ett annex till Skärsätra gård och innan dom återvände till Österrike för sina fortsatta studier bjöd dom in oss dit på ett avskedsparty. Maten bestod av diverse österrikiska vurstar, nåt som hette Mohnnudel och Apfelstrudel. Till detta drack vi brännvinet Steinhäger och Schweppes Tonic. På grammofonen ljöd genomgående operettmusik av Johann Strauss d.y. och till dennes kända ”Wiener Blut”, som bevistecken på vårt framtida återseende, blev vi blodsbröder med varandra. Så med plåster på våra fingrar utbringade vi ett gemensamt – Prooost!!!
