På vårdcentralen i väntrummet hade en kvinna stora besvär med att sätta på skoskyddet på ena skon. Men hon löste problemet galant genom att ta av sig skon och trä på skoskyddet i plast. ”Det där var smart. Alldeles nyss hade jag själv exakt samma problem med skoskyddet,” förklarade jag.
Det kommer smygande och gradvis, kroppens förändringar när man bli äldre. Och tur är väl det för skulle allt komma på en gång vore det väl tufft. Men jag kompenserar mina korttillkommaden när jag kan. Ibland går det bra ibland så där.
Samma vecka upptäckte jag vid mitt besök på Dalénumkliniken AB till min förvåning, att sätta på skoskydd som vållat mig stora besvär på vårdcentralen i Torsvik, gick lekande lätt i tandklinikens väntrum. Skillnaden var bara att här hade jag valt att sätta mig i en låg soffa och kunde utan besvär nå foten på golvet och trä på skoskyddet på mina IceBug-kängor. Jo visst fanns där stolar i normal sitthöjd för de som föredrar vanliga stolar. Utmärkt dock att valmöjlighet finns. Och alla sätt är bra utom de dåliga, heter det ju. Även om det var en tillfällighet att en soffa med en så pass låg sitthöjd fanns i väntrummet så var den ändå en fullträff. Och var det en medveten satsning av någon inredare så var det likaså en fullträff. Det blir fler besök på den kliniken, dock inte i första hand för väntrummets sittkomfort.
Nu slapp jag vrida foten i allsköns vinklar med resultat att endast delar av skoskyddet täckte skon, vilket även fann acceptans för mitt blodtryck. Undrar om fler än jag har upptäckt samma sak; sitthöjdens roll. Artrospatienter kanske. Någonting att fundera över i alla fall medan man väntar på bättre tider. God Jul!