Ett par hundra meter från mitt föräldrahem bodde en skomakare som kallades ”Jesse”. Hans riktiga namn fick jag aldrig kläm på men det skulle gissningsvis ha kunnat vara Jesper. Enligt ryktet hade hans pliriga ögon en god blick för unga flickor vilka han gärna uppehöll i sin lilla trånga skoverkstad med långa förtroliga samtal och goda råd.
En gång kom vår grannes unga dotter Bettan och ringde på hos oss efter ett besök hos honom. Sprudlande av entusiasm sa hon att hon hade nåt jättespännande att berätta, så jag släppte in henne i köket där min kompis satt och mormor stod vid spisen. Alldeles till sig påstod Bettan att nu skulle hon minsann iväg till Amerika!
Mormor, själv som ung Amerikaemigrant kring sekelskiftet, visste att så lätt var det minsann inte ordnat så hon ställde den rimliga frågan; – Och vem skall hjälpa Elisabet med det? Lite morskt ställde sig Bettan då med ena handen på höften, lyfte sen den andra i axelhöjd och lät tummen pendla bakåt i riktning varifrån hon nyss kommit, lite som när man liftar och sa: – Skoma´karn! (med denna lustiga betoning). Mormor anade ugglor i mossen men sa ingenting mer och någon amerikaresa blev det aldrig för Bettans del. Men vi förstod att den där skomakaren nog var lite spännande i alla fall.
Något år efter detta besökte jag och min kompis skomakare Jesse i ett helt annat syfte, som också hade en viss anknytning till Amerika. Vi var under denna tid, som många andra TV-tittare helt sålda på den amerikanska ”Vilda Västernmyten”. Slukade det mesta som fanns att tillgå. Det var alltifrån hollywoodfilmerna till Pressbyråkioskens billiga ”Pyramidböcker”. Vi följde även med stor spänning frågetävlaren Bert Lexbergs digra kunskaper i ämnet ”Vilda Västern”, i Nils Erik Baehrenz TV-program ”Tiotusenkronorsfrågan”.
Den själv så västernintresserade programledaren hade importerat den allra första TV-västernserien ”Gunsmoke” från USA. I ett avsnitt syntes en cowboy bära så kallade ”chaps” över jeansen, (am. förkortning från spanskans ”chaparreras”; ett slags benskydd av skinn) som var lite utsvängda nertill. Detta gav oss en lysande idé! I vår gissning att det säkert skulle dröja många år innan detta mode skulle slå igenom, i vårt tycke så sega och lite efterblivna land, så bestämde vi oss för att vara före vår tid.
Via postorderkatalogen inhandlade vi varsitt par billiga svenska blåjeans (de amerikanska märkena gick ännu inte att få på grund av importförbud), sprättade upp de yttre, nedre sidosömmarna en bit upp mot knäna. Sen gick vi bort till Jesse och tiggde till oss överblivna skinnremsor som han enligt vår medhavda ritning skar till i kilformar. Sen gick vi hem och sydde fast dem på jeansen med hjälp av morsans gamla fottrampade Singer-symaskin. Som avslutning dekorerade vi läderkilarna med röda sicksacksömmar.
Samma kväll satte vi på oss ”konstverken” och mötte gängets imponerade kommentarer uppe vid ”Centans” station. – Fan va tufft! Å vem har grejat de dä´rå? Rent instinktivt flög våra tummar upp i luften samtidigt, ... till Bettans ord: – Skoma´karn!
Vid mitt besök i Malmö förra veckan fick jag ett klart bevis på att vår gamla ”Lidingö-nyck” från 50-talet återuppstått!
