Det finns yrken som kräver mod, och så finns det yrken som kräver reflexväst, tejprulle och ett stoiskt lugn inför mänsklighetens mer kreativa uttryckssätt. Valarbetaren, denna demokratiska vardagshjälte, tillhör den senare kategorin.
Man kan tro att valrörelsen är en sorts organiserad marsch mot den 13 september kl 20:00, då den sista rösten läggs i valurnan och allt blir stilla, som när man släcker lampan i ett växthus. Men nej. För valarbetaren är det snarare en långdistanslöpning i motvind, där man samtidigt ska hålla i en bunt flygblad, en kaffemugg och en valaffisch som just blåste iväg mot Lidingöbron.
Affischernas eviga kretslopp
Det börjar alltid med en optimistisk morgon. Man sätter upp affischer. De står rakt, de står stolt, de står som demokratiska furan i stormen.
Två timmar senare har någon rivit ned dem.
Man sätter upp dem igen.
Någon river ned dem igen.
Man sätter upp dem igen.
Någon river ned dem igen.
Det är som ett slags kommunal variant av slavarbete, fast med mer buntband och mindre grekisk dramatik. Och när den 14:e kommer, då ska affischerna plockas ned — och då, i en sorts poetisk rättvisa, hoppas man att de som rivit ned dem tidigare äntligen får användning för sin talang.
Torgmötena – där allt händer
Att möta väljare är däremot en ren fröjd. Man står där i centrum, med sin gröna centerkeps, sitt leende och sin förhoppning om att någon ska fråga något enkelt, som “Hur är vädret?”.
Men nej. Det blir:
• Bättre cykelbanor, säger någon och pekar mot horisonten som om cykelbanorna låg bortom bergen.
• Bättre omsorg, säger en annan och nickar så allvarligt att man själv börjar nicka tillbaka.
• Var är kulturen på Lidingö?, frågar en tredje, och man känner sig plötsligt som en kulturarkeolog som tappat bort en hel civilisation.
Och mitt i allt detta står valarbetaren och tänker: Det är ändå fantastiskt att människor bryr sig.
För det gör de. På riktigt.
Slutspurten – den demokratiska maratonfinalen
Nu är det slutspurt. Alla partier kämpar, alla valarbetare kämpar, alla väljare försöker minnas var de lade sitt röstkort. Det är som en stor, gemensam, smått förvirrad folkfest där alla vill väl och ingen riktigt hinner äta lunch.
Och mitt i detta vill jag säga till alla valarbetare:
Ni gör ett fantastiskt jobb.
Och till Lidingöborna:
Tack för att ni engagerar er — och glöm inte att rösta senast den 13 september.
Ordförande Centerpartiet Lidingö