Öppet brev till Lidingös moderater: Jag saknar er!

Kära Lidingömoderater,

Häromdagen skrev Nils-Henrik Tideberg (M), en av Lidingömoderaternas toppkandidater, här på Lidingö Nyheter att Lidingöliberalerna har drivit åt vänster. Som gruppledare för Liberalerna på Lidingö blir jag uppriktigt sagt förbryllad. Jag känner inte alls igen mig i den beskrivningen.

Men det fick mig att fundera på något annat.

För om avståndet mellan Liberalerna och Moderaterna på Lidingö har blivit större – vad beror det egentligen på?

Vi Lidingöliberaler är, och förblir, ett socialliberalt mittenparti. Med ena foten i individens frihet och den andra i det sociala ansvaret. Eller som liberaler har uttryckt det i generationer: socialt ansvar utan socialism. Individuell frihet utan egoism.

Vi har alltså inte flyttat oss särskilt mycket.

Och det är här jag börjar sakna er moderater lite.

Under många år har moderater och liberaler regerat tillsammans på Lidingö. Det har självklart inte alltid varit friktionsfritt – liberaler och moderater är trots allt olika partier – men på det stora hela har det fungerat ganska bra.

Vi har varit överens om att skatten inte ska vara högre än nödvändigt. Vi har förenats i en försiktig syn på stora stadsutvecklingsprojekt, samtidigt som de investeringar vi faktiskt gör ska ge Lidingöborna något tillbaka.

Människor före fasader.

Vi har gemensamt stått upp för villaägarnas rätt att utveckla och modernisera sina fastigheter. Och vi har kunnat förena ekonomiskt ansvarstagande med insikten att en försiktig stadsplanering aldrig får innebära att vi slutar bygga bostäder för äldre eller människor med funktionsnedsättning.

Men något har hänt med de styrande Lidingömoderaterna.

Försiktighet har blivit en närmast bostadsfientlig politik, samtidigt som äldre får vänta åratal på ett trygghetsboende och det saknas ändamålsenliga bostäder för människor inom LSS.

Låg skatt har blivit en politisk vision i sig, samtidigt som kommunen under tre år har samlat ihop 485 miljoner kronor i överskott. Pengar som Lidingöborna har betalat in och som antingen hade kunnat användas till att göra deras vardag bättre – eller till att sänka skatten ännu mer.

Och någonting har hänt med tonen.

De styrande Moderaterna regerar numera Lidingö med stöd av Sverigedemokraterna. Liberaler beskrivs plötsligt som ”vänsteropposition”. Integration har blivit assimilering.

För mig är liberalismen betydligt enklare än så.

Jag är blond och blåögd och min historia är så svensk den kan bli. Jag har massor av brister och förhoppningsvis några förtjänster. Men ingen av dem sitter i mitt pass. De är mina – och jag får ta ansvar för dem.

Samma sak gäller alla andra.

Man kan vara svensk, sverigefinne eller svenskukrainare. Man kan älska Sverige utan att glömma sin familjs historia, sitt språk eller sin kultur. Det viktiga för mig är inte att människor ska bli likadana. Det viktiga är att vi lever tillsammans, lär oss språket, försörjer oss efter förmåga, respekterar varandra och tar ansvar för det samhälle vi delar.

Och så Ukraina.

Där känner jag kanske allra starkast att något har förändrats.

Varje dag dör människor i Ukraina. De slåss för sitt lands frihet, men också för Europas och ytterst vår säkerhet. De gamla Lidingömoderater jag känner skulle aldrig ha uppmanat ukrainare som fått skydd här att fundera på att återvända till ett land som fortfarande befinner sig i krig.

Jag vet också att många moderater på Lidingö reagerade på just detta. Det förvånar mig inte. Stödet till Ukraina och solidariteten med människor som flyr från Putins krig borde vara något som förenar borgerliga partier, inte skiljer oss åt.

Så när de nu styrande Lidingömoderaterna beskriver ett växande avstånd mellan oss tror jag att de har rätt om en sak: avståndet har blivit större.

Men kanske bör de fundera en gång till på vem som har flyttat sig.

Vi Lidingöliberaler vet var vi står. Socialliberalt. Borgerligt. Med individens frihet och det sociala ansvaret sida vid sida.

Och det fina med demokrati är att väljare kan förändra politiken – också inom den borgerliga familjen.

Jag vet att det finns många moderater på Lidingö som fortfarande känner sig hemma i en borgerlighet med lägre tonläge, stor respekt för människors frihet och en självklar kombination av ekonomiskt och socialt ansvar. Som tycker att stödet till Ukraina är orubbligt. Som vill utveckla Lidingö med försiktighet – men inte avveckla Lidingö.

Till er vill jag säga: det går att rösta för förändring utan att rösta bort borgerligheten.

Jag saknar er.